Nästan dagligen får vi nyheter om problem och svårigheter inom hälsovården. Det är därför på sin plats att se på vårdkrisen ur ett helhetsperspektiv.

Den gemensamma hälsovården har under de senaste åren utsatts för hård kritik och stränga spardirektiv. Innan det görs ytterligare förhastade indragningar och sparbeslut, inte minst i huvudstadsregionen, måste de ansvariga politikerna och administratörerna senast nu beakta fakta. Enligt internationella jämförelser håller vår på skattefinansiering baserade offentliga vårdsektor, trots de senaste årens nedskärningar och kommunernas ekonomiska svårigheter, en mycket hög kvalitet. Den är även effektiv och jämlik. Hälsovårdskrisen handlar således inte egentligen om kostnaderna, utan om finansieringen. Kommunerna beställer helt enkelt för litet vårdtjänster av sjukhusena. Patienterna hamnar bokstavligen i kläm, då mottagningar och avdelningar fylls så att korridorerna tas i bruk för sängliggande patienter.

Men det finns ännu stora brister som vi alla känner till. Därför skall vi fortsättningsvis utveckla den gemensamma hälsovården. Men vi måste akta oss för att slå sönder väl fungerande enheter, utan i stället utveckla samarbetet och finslipa beprövade vårdkedjor, samt utveckla nya sådana. Vården sker bäst inom den egna regionen, där personalen känner patienten och hennes livsmiljö.

Det överdrivna "resultat"-tänkandet hotar faktiskt hela vården. De resultatansvariga ser alltför snävt till sin egen sektors bästa och försummar ofta det gemensamma bästa. Kostnader flyttas lätt över från ett ansvarsområde till ett annat. Helhetssyn saknas. Jag efterlyser helhetssyn och utnyttjande av sakkunskap på lokal nivå! Och därefter klokt regionalt samarbete!

Språkligt bor finlandssvenskarna i en glesbyggd, åtminstone vad beträffar hälsovården. Det har blivit ännu viktigare, att med gemensamma insatser trygga vård på svenska. Vård på modersmålet är ju en grundrättighet i livets alla skeden. Affärsmässigt bedriven hälsovård kan i svenskbygderna bli ett speciellt stort hot mot kvaliteten och jämlikheten inom den gemensamma vården, såväl på kommunal som specialiserad nivå. I det långa loppet skulle en privatiserad och marknadsorienterad hälsovård (som i USA) nog bli oerhört dyr för samhället. Redan nu har det förekommit direkt vilseledande marknadsföring av privat sjukvård. Det satsas även friskt på en marknadsföring som är ägnad att väcka vårdbehov, eller åtminstone behov av att för säkerhets skull låta sig undersökas, hos människor som egentligen inte är i behov av dessa åtgärder enligt gängse medicinska normer.

Med privata tjänster kan vi komplettera den gemensamma vårdens utbud. Men billigare blir det inte för samhället om vi ökar den privata vårdens andel. Det är ju ändå i stort sätt samma läkare vilka jobbar inom den gemensamma sektorn och den privata. Naturligtvis finns här nyanser, då man beaktar olika sjukdomsgrupper och medicinska specialiteter.

Vi måste komma ihåg att den gemensamma sektorns sjukvård svarar för den mest kostsamma och komplicerade vården, samt utbildningen och beredskapen. Som ett exempel på hur den gemensamma vården kan åderlåtas av den privata kan vi ta kirurgerna på HUCS i Helsingfors, vilka inte kunde komma överens, som en följd av misslyckad privat affärsverksamhet. Den gemensamma vården fick stå för kostnaderna bl.a. i form av nedsatt effektivitet.

Faran är även, att den privata vården "plockar russinen ur bullen" varefter den relativa belastningen inom den gemensamma vården ökar. Redan en längre tid har vårdpersonalen inom den gemensamma sektorn varit överbelastad, delvis som en följd av rationaliseringar och sammanslagningar men också för att vårdbehovet inom många områden ökat. Personalens tveksamhet inför det vettiga med allt det "nya" har alltför ofta tolkats som "motstånd mot förändring" av de resultatansvariga cheferna (eller konssulterna). Detta upplevs som speciellt tungt eftersom en mycket stor del av de anställda inom den gemensamma vården tar sitt jobb som ett kall.

Ett exempel på "strukturförändringen" kommer från Esbo. Ett experiment med inkomstrelaterade köpsedlar inom hemvården genomfördes. Resultatet var klent, bland annat därför, att så många av de vårdbehövande är i så dåligt skick att de inte, trots bistånd från de kommunalt anställda, kan välja vårdproducent. Följande steg blev köpsedlar som är lika stor för alla, oberoende av inkomstnivå. Det betyder sannolikt, att de som har bättre inkomstnivå och lindrigare vårdbehov kan köpa sig hemvård med ett större kommunalt stöd än tidigare. De mest svårskötta och minst bemedlade stannar inom den kommunala hemvården, som antagligen måste klara sig med mindre resurser, ifall det totala anslaget för hemvården inte höjs.

Köptjänster inom social- och hälsovården måste analyseras med sakkunskap. Det handlar ofta om komplicerade processer där den behövande ofta inte har tillräckliga möjligheter att bedöma och jämföra tjänsternas kvalitet och effektivitet.

Fördelen med de tjänster som den tredje sektorn producerar är, att de ofta är subventionerade av fonder eller tex. penningautomatföreningen. För patienten / kommunen kostar det mindre, men själva produktionskostnaden är inte nödvändigtvis lägre än inom den gemensamma sektorn.

Vad är det då som pressar fram en utveckling som tycks hota grundvalarna för den gemensamma vården? Behovet av att minska statens skuld och sänka skatterna med en drastisk nedskärning av statens stöd till kommunerna är den omedelbara orsaken. Bakom ligger "marknadens" krav på effektivitet och vinst. Regering och riksdag har till synes inte funnit några goda lösningar på hur man skulle kunna förhindra, att marknadens krav på vinstökning i sista ändan resulterar i en försvagning av den gemensamma vården.

Därför vänds blickarna mot Europeiska Unionen. Inom EU finns det möjlighet, att med demokratiska medel återställa ordningen, så att marknadsekonomin igen börjar betjäna människorna. En lösning vore att beskatta de spekulativa kapitalströmmarna på den internationelle marknaden. En sådan åtgärd kunde EU klara av.

Vår gemensamma sektor utgör, trots sina brister, ett av de mest effektiva och ändamålsenliga systemen för hälso- och socialvård. Ensamma och isolerade har vi svårt att hävda oss i dagens globaliserade värld. Men i samarbete med andra likasinnade medborgarorganisationer och regeringar i Europa kan vi utveckla vårt gemensamma samhälle i Finland och i Europa. På så sätt kan vi även göra vårt bästa för människorna i länder utanför EU i Europa och övriga världen.